Hårresande - Cellgifternas påverkan på håret

Jag är den korta kvinna med glasögon och lockigt brunt hår. Det är så jag alltid beskrivit mig själv, ibland med tillägg av vilken färg jag hade på tröjan eller jackan. På så sätt har folk lyckats hitta mig för första gången vi ses i en folksamling, så jag gissar att beskrivningen var talande.

Jag har aldrig försökt att dölja det faktum att jag är av judisk börd, mitt hår (judiskt Ashkenazi hår är min personliga kategorisering) och min långa näsa avslöjar mig. Mitt hår var min etnicitet,  min identitet - och min bästa egenskap estetiskt. Jag har aldrig ansett mig särskilt attraktiv, men jag har alltid älskat mitt hår.

Sedan fick jag cancer. Och cellgifter. Och förlorade varenda strå på mitt huvud och överallt annars, alla utom en ack så ensam ögonfrans. Cellgiftsbehandlingen är skräddarsydd att ge sig på snabbväxande celler - den ger sig även på cellerna i hårsäckarna eftersom de faller under samma kategori.

Tröstpriset i detta fallet är begreppet "cellgift-lockar." Man vet aldrig, men kanske mitt nya hår skulle komma tillbaka lockigare, kanske ännu tjockare? Så spännande! Jag försökte fokusera på möjligheterna till en ännu lockigare framtid och försökte bortse från min nuvarande skallighet.

Jag avslutade behandlingen och mitt hår började växa ut igen. Först såg jag ut som jag hade just lämnat det militära, sedan växte det mer och mer. I många månader vägrade jag att klippa en milimeter av mitt nya hår. Det var mitt hår, trots allt. Något som förekommer naturligt på mitt huvud.

Det nya håret växte tillbaka rakare, inte lockigare. Men kanske, hoppades jag, kanske skulle det ändra sig. Detta var ju "första-babyhår-efter-behandlings-kvalitet". Folk försäkrade mig om att när det första raka håret vuxit sig längre och blev ordentligt klippt, så skulle nog den gamla kvaliteten komma tillbaka. 

Naturligtvis kan man inte förutse vad som kommer att hända. Men tänk om, Gud förbjude, det blev ännu rakare? Jag skulle undrar vem den rakhåriga kvinnan i spegeln var för resten av mitt liv. Min lösning: hålla mig borta från speglar och hårsalonger. 

Men, ärligt talat, begreppet "cellgift-lockar" är ju missvisande. Vad det egentligen betyder är att det hår som växer ut igen efter behandlingen oftast är annorlunda än det hår du hade innan. Rakt blir lockigt och - flämt - ibland, bara ibland - kommer lockiga hår att bli raka. 

En lång tid, alldeles för länge, gömde jag mitt nya hår genom att sätta upp det i en knut eller samla det i en hästsvans.

Till slut bokade jag tid hos en frisör. Jag gick in på salongen, fick mitt hår tvättat, satt i stolen och tog av mig glasögonen. Med mina glasögon liggande på disken, skulle frisören kunna vara en schimpans eller en giraff med armar och jag skulle aldrig veta förrän det var över... Jag besvarade den pinsamma frågan: Hur länge sedan var det sedan du klippte dig? I frågan hörde jag den oundvikliga varningen: "Dina toppar är döda och jag måste nog kapa en hel decimeter."

Ok. Att ha kortare hår skulle innebära att jag automatiskt gick ner några gram i vikt. Kanske ändå att det skulle bli lockigare om jag var tvungen att klippa det kort... Hoppet är ju som bekant det sista som överger oss.

“Vad tycker du?” sa hon en halvtimme senare.

“Ingen aning,” sa jag och sträckte mig efter mina glasögon. Självklart hade jag problem att hitta dem, utan glasögon. Så för att jag inte skulle riva ner alla kammar, klämmor och saxar på bänken så sträckte hårfrisörskan dem till mig. Jag placerade dem på näsan och tog en titt i spegeln.

“Oj.”

Pause. 

“Jag menar, jättefint, du har gjort ett toppenjobb. Jag gillar verkligen luggen.”

Jag var helt förvirrad. Jag tittade ner på resten av min kropp; den hade förvandlats också - hade jag inte blivit längre och smalare också? 

Nej, min kropp hade inte förändrats, men på mitt huvud fanns någon sorts främmande förvandling. Mitt hår var rakt, slätt, silkeslent, hängande rakt ner. Ingen volym. Jag tittade ner på mina händer, sedan tillbaka in i spegeln. Håret var fortfarande rakt. Tvätta, skölj, upprepa.

Helt plötsligt kan jag inte se det judiska i mig, jag ser inte ens ut som jag. Jag menar, den personen i spegeln är rätt söt - och jag gillar luggen - men vem är hon?

Jag tror inte att jag sa ett ord när jag tog fram mitt kreditkort och betalade. På vägen hem såg jag ideligen denna främmande kvinna speglas i alla skyltfönster. Jag gick in på apoteket för att köpa lite tandkräm. Men apoteket säljer också speglar. Ur ögonvrån såg jag den rakhåriga damen igen. Varför förföljer hon mig?

Rakt hår är så direkt, så självklart. Ärlig och rättfram, precis som själva ordet.

Nästa morgon när jag vaknade satte jag på mig mina glasögon - och där var hon, Fru Rakkhårig. Men hon hade min ansiktsform, påsarna under ögonen, rynkorna i pannan. Jag tittade bort, tittade tillbaka. Fortfarande samma.

Den enda lockiga man numera kan finna i mitt hår är när vänstra delen av luggen krullar till sig en regnig dag. Fan vet vad jag ska göra åt det. Vill jag räta ut det - i så fall hur? - Eller vill jag uppmuntra det, hoppas att de stråna kan göra ett PR-jobb och uppmuntra till fler lockar?

Allt eftersom tiden går så vänjer jag mig. En ny look för ett nytt liv. Dessutom så är jag väldigt förtjust i luggen.

Beth Leibson bor i New York City. Hon har skrivit böckerna  I'm Too Young to Have Breast Cancer! (2004) och The Cancer Survivor Handbook (2014).