Övervinna rädslan

Varför i hela friden ska en som är höjdrädd hoppa fallskärm?

Detta är en fråga som jag frågat mig själv gång på gång under den senaste tiden. Först när jag funderade på att anmäla dig för att göra ett hopp, och sedan när jag bokat och det gick upp för mig vad som låg framför mig.

Svaret är egentligen ganska enkelt. Jag skulle inte ens överväga att göra detta under normala omständigheter, det är alldeles säkert. Det enda skälet är att det var för en insamling till välgörenhet. Samma välgörenhet (Wessex Cancer Trust) som hjälpte mig genom min bröstcancerresa.

Handsvett!

När jag registrerade mig för detta hopp hade jag ingen aning om hur det skulle vara. Hur skulle jag kunna det? Om något, så försökte jag att låta bli att överhuvudtaget tänka på det, för varje gånga jag gjorde det så började jag svettas i handflatorna.
Allteftersom tiden gick och jag berättade för fler kom den oundvikliga frågan "Varför !?" (med tanke på min rädsla för höjder) Svaret var enkelt. Välgörenheten hade varit av stor betydelse för mig och för många andra. Kirurgerna må ha räddat mitt liv men det är Wessex Cancer Trust som gett mig ett liv värt att leva - och jag vill leva det, till fullo.

Förvånansvärt nog så sov jag alldeles utmärkt natten före hoppet. Kanske var tanken att jag skulle hoppa ut ur ett plan så vansinnig att min hjärna inte riktigt kunde ta den till sig?

Väderprognosen var usel. Det regnade kraftigt på morgonen utan tecken på att det skulle klarna upp. Vi var några som bestämde oss för att skjuta upp dagens hopp och vi gick till den lokala puben för att äta lunch. Men plötsligt, molnen skingrades och avslöjade en klarblå himmel. Förhållandena var perfekta. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till flygfältet för att se om det var möjligt att hoppa in igen. Men det var för sent, i alla fall så verkade det så. Pga regnet hade allt blivit förskjutet, jag hade missat min slot-tid och hamnade sist i kön. Vi hängde kvar ändå. En timme senare hade jag accepterat att det nog inte skulle bli nåt hopp för mig, men då ropades mitt namn upp och jag stod som näste person på tur. Insikten om vad som skulle ske kom i fatt mig. Jag kände mig plötsligt illamående, men nu fanns det ingen återvändo.

Illamående!

Min fallskärmsinstruktör Jay var toppen. Han pratade lugnt igenom vad som skulle hända i varje skede. Han presenterade mig för Olga som skulle filma mitt hopp. Hon tog mig åt sidan för en snabb för-hopps-intervju. Min mage var verkligen uppochner och när hon intervjuade mig insåg jag plötsligt att mina nerver inte  var under kontroll - jag hade börjat fippla med min sele och hade omedvetet lyckats knyta upp en knut! Lyckligtvis var det bara en bit överflödig snöre som knutits ihop för att inte fladdra vid hoppet och inget mer.

När jag vände mig för att gå mot planet ropade en av mina vänner: “Miranda! har du sett vad det står på ryggen på din overall!?” Det hade jag inte så jag frågade vad det stod. Jag fick svaret “Det vill du inte veta!”. Självklart blev det då viktigt för mig att veta vad det var.

Varning! Fallskärmssystem fungerar inte alltid som de ska även om de är rätt tillverkade, monterade, packade och hanterade…

Det var trångt, vi var fem tandemhoppare och några med kameror ombord på planet som gick upp till drygt 3000 meters höjd. Jag tittade ut genom fönstret och såg marken långt där nere och allt kändes overkligt. Så här i efterhand kan jag se att jag inte ens då riktigt greppat vad jag skulle göra. det kändes som om jag stod bredvid och tittade på.

Fritt Fall!

Dörren öppnades och första paret hoppade ut, sedan det andra och sen var det min tur. Vi hasade fram mot dörren ....1...2....3... och så var vi ute. Men det kändes inte som om jag föll. Det kändes som att landa i mjuka kuddar med en kraftig vind blåsande i ansiktet. Jag höll ögonen öppna hela tiden - jag ville inte missa en sekund. jag ville inpränta upplevelsen i mitt minne och kände mig mer levande än jag någonsin gjort förut.

Jag har aldrig upplevt någon liknande känsla tidigare. Jag kände mig fri och stark - befriad. 30 sekunder senare öppnades fallskärmen. Inte heller nu kändes det som om jag föll, mer som om jag satt säkert fastspänd i en stor gunga. 
Det var nästan helt tyst och när jag såg mot horisonten upplevde jag ett lugn, inte alls vad jag förväntat mig av denna upplevelse. 

Fem minuter senare landar vi på flygfältet. Fallskärmshoppet är över. Det var en helt otroligt härlig upplevelse och jag kan mycket väl tänka mig att göra det igen och kanske från en ännu högre höjd nästa gång!

Min cancerdiagnos har förändrat mitt sätt att se på livet och mitt sätt att leva. För ett drygt år sedan var det mycket jag var rädd för och nu har jag trotsat en av mina allra största rädslor!